Tänkte göra ett försök till att blogga mig genom detta. Kan ju vara så att det finns de som känner likadant men inte vågar ta steget och be om hjälp, eller som inte vet varför de känner som de går.
Detta är inte första gången jag är i en depression, men det är första gången som mamma. Jag antar att det är därför som jag var dalar så fort nu det sista!
Det började med att jag tyckte inte känna igen mig själv. Tänkte att det bara var en lass dagsform. Men tanken fanns kvar och jag märkte hur hjärnan gick på högvarv, mitt tålamod började sina och jag blev mer lättretlig. I land kan jag göra saker och upptäcka någon sekund senare att det jag gör, gör kroppen utan att hjärnan är med! T.ex. Ta på en blöja utanpå bodyn, försöka tanka bilen utan att ha skruvat upp locket till tanken, m.m. Jag får inte fram orden jag vill säga, det är totalkaos i mitt huvud och i nuläget kan jag inte göra så mycket mer än att försöka ta mig igenom vardagen och hitta tillbaka till mig.
Jag ringe BVC och pratade med Ebbes sköterska som förstod mig och som sa att hon bara hade väntat på att jag ska sägs något. Jag fick en tid hos psykoterapeuten samma vecka, redan dagen efter eller två dagar senare. Hos henne fick jag bekräftat depression.
Jag är inte främmande för att gå och prata med en professionell så jag vet vad som väntar! Jag vet också att det hjälpte mig sist och hoppas på att det ska hjälpa denna gången också.
Det jag känner denna gången som är annorlunda mot förra gången är att jag håller på att tappa fotfästet helt! Vi pratade om medecinering förra gången för att hjälpa mig att komma upp såpass att jag kan ta itu med mig lättare. Men ville avvakta. Nu känner jag att jag vill ha den extra knuffen och hoppas på att det hjälper! För det är inte lätt att gå i mina skor i dagsläget med en son som kräver mer, en hund som vill ha sin del av mig och en man som har svårt för att förstå hur det är. Jag klandrar honom inte då det inte är något han inte har varit i närheten av innan. Det är inte lätt att leva med någon som är i obalans, depression, som har en psykisk ohälsa. Den jag lever med behöver ta över min roll och ta mer ansvar i dagens läge. Det är inte alltid så lätt. Tänk dig själv hur det skulle vara om din vardag helt plötsligt vändes uppochner! Vad skulle du göra?
Ibland har jag bättre dagar, ibland sämre! Måendet har antagligen satt sig i min kropp också! Har värk konstant, 24/7, känns det som. Jag sover sådär, misshandlar min kropp genom att äta dåligt, med dåligt menar jag mer än jag behöver, småäter, gotte.
Så skulle ni träffa på mig och tycka att jag är alldeles knepig så är det för att i mitt huvud är det totalkaos! Men som sagt så försöker jag ordna upp det! Och det får ta den tid det tar, det är ingen idé att stressa genom det och få tillbaka det snabbt igen!
